this is my confession

Igår när jag satt i biljettkontrollen så kom det förbi ovanligt många bråkiga ungar. En unge lät som en ambulans genom hela säkerhetskontrollen trots att hennes pappa gjorde allt han kunde för att få henne sluta gråta och bråka. Jag blir så fruktansvärt förtvivlad för dessa stackars föräldrar och får med en gång dåligt samvete med tanke på hur jag har vart som barn och tonåring.

När jag var spädbarn så skrek jag mest hela tiden och tydligen så fanns det få sätt att få mig tyst. Ett utav tricken var att köra mig över en tröskel så att jag nästan hoppade i vagnen. På min mor och fars bröllop så har någon filmat hela vigseln och bakrundstemat genom hela videon är en skrikande liten Jannice. Det värsta är att jag inte vart bättre med åren. Då skrek jag åtminstonde bara, jag kunde ännu inte forma ord. När jag vart äldre så rymde jag då och då hemifrån och en gång så vart jag upplockad på väg ner till badet i ubblixbo ca 4-5 km hemifrån. Som tur var så är jag uppvuxen i månkis och vart åtminstonde upplockad av någon som visste vem jag var och hade som god avsikt att köra hem mig. 

Det senaste och värsta kapitlet i mitt liv är mig som tonåring. Jag hade slängt ut mig om jag vart förälder till en så odräglig unge. jag har alltid varit duktig på att uppföra mig utåt och många har givit min mamma och pappa fina kommentarer om att de har en så trevlig tjej. Det värsta med det är att de knasigt nog inte fått uppleva det många gånger själva. Jag har haft som vana att kläcka ur mig elaka saker som jag hatar dig till mina föräldrar. Vem säger så? -Jag! Menade jag det? -Självklart inte! Precis som för de flesta andra så är det precis tvärtom. Jag älskar mina föräldrar och är så oerhört besviken över att jag sa sådana saker. Det jag vill att mina föräldrar ska veta är hur underbart bra min uppväxt alltid varit, hur tryggt jag har kunnat sova om natten och hur tacksam jag är över att de alltid funnits där för mig!

Jag och min mamma är väldigt lika. Vi har känslorna utanpå på både gott och ont. Det har dock givit oss en väldigt bra kompisrelation. Jag har alltid kunnat prata med mina mamma om allt! 
Min pappa och jag har kommit varandra mycket närmre de senaste åren och han har alltid varit den som ställt upp i alla situationer. 
Min två syskon och jag har nästan aldrig dragit jämnt, men eftersom vi alla börjar bli vuxna nu så har det förändrats grovt under det senase året. Jag och min lillasyster har en bra relation nu. Jag och storasyster kommer nog aldrig få en sådan relation som vi skulle kunna ha (med bara ett års mellanrum) pga att vi är totalt olika. Det vi båda har blivit bättre på är att acceptera det och förstå att elaka kommentarer och mothugg inte kommer förändra saken till det bättre.

Tack för att ni har stått ut med mig!
Min familj och släkt är grym och jag skulle aldrig vilja byta mitt liv med någon.
         

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0