jannicenorge

Har fått två aha-upplevelser den senaste veckan gällande ideal och allt där till.. För det första så jobbar det en snygg kille på park in jobbet. En sån där obvious-handsome-guy som vet om att han är snygg. För det första så tror jag nog att det var den huvudsakliga anledningen till att han vart så himelskt osnygg, just att han visste om det. MEN sedan så började han även att prata. Herre min gud säger jag bara, han var så himla puckad och skulle vara så överlägsen. Nej, killen saknade all charm!       
För det andra så kom det förbi en riktigt tjock tjej vid biljettkontrollen och då menar jag riktigt tjock. Hon kom knappt framåt när hon rörde sig! Detta fick mig att tänka en hel del på hur tacksam jag borde vara över att inte se ut som henne och på hur nöjd jag egentligen kanske ska vara. Jag har under det senaste året gått ner 12 kilo. Jag är super nöjd över den prestationen och vissa dagar har jag så kallade "smaldagar", dom dagar då jag känner mig rätt nöjd. Sen har jag absoluta tjockis-/fuldagar och jag kan försäkra om att dom har övertaget. (som hos dom flesta!!) Ibland blir jag så himla trött på "var nöjd med dig själv"-talet, men har då och då stunder jag inser att det är rätt vettigt. De allra flesta har bra och dåliga dagar. Det finns oftast inga perfekta dagar, men det finns heller inte allt för många dagar då ALLT är skit! Ibland får man kanske nöja sig med att vara nöjd med en utav sina egenskaper istället, det som faktiskt utger de mesta utav den man är.

En liten tanke som flög förbi så här på kvällskvisten bara. Tack och gó natt!